Lookahead

I kväll är himlen så klar och stjärnorna så nära. Det känns nästan som om jag bara sträckte lite till på mig så skulle jag nästan kunna nå dom och plocka ner varenda en med mina bara händer. Kanske ett litet skutt skulle bli nödvändigt för att nå de minsta, men inte mer. Men även om jag kunde så skulle jag aldrig plocka ner en stjärna. Eller jo, kanske för att ge en till dig.

De senaste 24 timmarna har känslan ilska och irritation varit huvuddelen av det som har snurrat runt inom mig. Eftersom locket alltid ligger på så kokar jag över om dessa känslor inte lägger sig efter ett tag. Det brukar dom göra, men nu gjorde dom inte det. Så trotts att jag satt hemma för mig själv och inte hade något att störa mig eller vara arg på så höll det på att svämma över. Jag blir verkligen idiot på detta, helst skulle jag ha flyttat redan igår. Jag vill rymma till Norge. På en skenande cykel redan imorgon om det skulle bli nödvändigt. Allt annat än detta är ett alternativ.

Jag tog i alla fall mitt förnuft till fånga och gick ut för att gå en lång promenad i mörkret. Efter 100 meter så slutar min promenad. Jag har stannat och tittar upp på himlen. Den stjärnklara himlen. Jag vet inte varför, men stjärnor är något som alltid har fascinerat mig väldigt mycket och jag inser där och då att jag har slutat med att verkligen SE saker. Jag har gått på grund. Så jag lägger mig ner; tittar och tänker, och det var så himla mycket som slog tillbaka. Hårt. Så många minnen som har varit så djupt nergrävda att jag hade glömt bort dom helt. Just då snurrade fler tankar än vad jag kan få fram i skrift. Men jag önskar verkligen att någon hade legat där intill, sett samma saker, känt samma känsla, kunnat ventilera med och bara lyssna till.

Jag vill berätta - lätta på trycket.