Allmänna vardagliga funderingar
Är det inte skönt när saker och ting återgår till så det ska vara? Livet återgår till dess vanliga inrutade vardag och allt flyter på som vanligt. Vanligt. Inget utstickande, pirrande och annorlunda. Ibland är nog det bästa att saker och ting sker som de gör. Ödet som vägleder oss. På något vis känner man redan innan -saken- sker att det är fel, men man litar inte på magkänslan. Oftast så slår det än sedan att tanken var den rätta, och nästa gång ska jag gå på känslan. Vilket man såklart inte gör.
Hakola matatta, lägg bekymrena bakom dig. Jupps, klirrat och klart - aldrig se tillbaks. Känns som befrielse.
Jag kommer ihåg några specialla händelser som bara ploppar upp nu om jag ska spinna vidare påmagkänsla-temat som berört mig mera än andra. Första gången jag såg Robin pollen t.ex :) Han var totalt olik sig som han är idag. Osäker och opålitlig var han, så rädd att han ibland blev aggresiv. Jag måste ha vart runt 7-8 år och mamma och pappa ville inte att jag skulle närma mig honom ensam de första dagarna, mensåklart lyssnar man ju inte :) Stallet såg annorlunda ut då eftersom den store renoveringen gjordes något år senare. I alla fall fick Robin boxen som ungefär motsvarar Splejdys nuvarnde box och stallgången gick längst med den väggen som är längst ner i dagens box som Robin har. Alltså var den ganska avskillt från de andra utan insyn från den stora stallgången.
En dag så smet jag ner och gick in till Robin med lite krafftfoder som jag gick in genom boxen och la i krubban. När han kom var han väldigt mager och åt inte mera än en kanin och såg ut lite i slag med hur Revie var när han kom. Så när jag stog där vid krubban intresserade han sig inte av maten utan stog över dörren och kollade ut i gången, vilket gjorde att han stog med baken åt mig. Jag närmade mig och han blev orolig och vände baken mot mig, bara för att varna. Då kom denhär känslan som man får när man ångrar något riktigt ordentligt, och speciellt eftersom jag inte fick vara där själv. Jag kom ihåg att jag vände tillbaka och började försöka klättra ut genom att kravla mig upp på krubban och försökte komma över boxen. När jag stog där i krubban och försökte häva mig upp så gick krubban sönder och jag föll ner. Man tror ju att denna häst som är i ett nytt främmande ställe som oroligt ser i ögonvrån hur en nervös unge klättrar runt, skulle gripas av en smärre panik. Istället så traskar han runt och kom fram till mig där jag satt och grät tysta tårar. Alla som träffat Robin vet vilken trygg och faderlig blick han har och jag mins hur han strök med morrhåren i mitt ansikte och dessa trygga ögon.
( Jag har visst helt gått ifrån ämnet, men kommer tillbaka med poängen av detta snart )
Sedan den dagen så sa jag alltid att Robin skulle bli den nästa stjärnan, och han blev riktigt duktig. Skulle han ha kommit hit idag eller någon med mera erfarenhet än till mor och far som stog och kliade sig i huvudet och funderade ur dom skulle göra och vad dom hade gjort hade han nog blivit en riktig stjärna, i alla fall sprungit in det dubbla. Men vi vet hur bra han är.
Första gången jag träffade Power Starter var lite samma känsla. Det var en häst som då stog i en utebox på Kalmarbanan, bortglömd för sig själv. Jag gillade hans ögon och det var samma känsla som med Robin. Varje gång vi var där så hälsade jag på han och han stog alltid med huvudet tungt på min axel och bara plundade. När jag sedan var tvungen att gå så bet han alltid tag i min tröjja och höll mig kvar. Stog bara där med dessa ögon och höll min tröjja emellan sina tänder. Jag var riktigt kär i denna häst och visade honom för mor och far en gång. Han var 3 då år och gick inte ens i träning, så billig skulle han nog vara om man bjöd på han. I alla fall tyckte det att han var liten och smal och såg inte mycket ut för världen.
Strax senare så köpte en amatör honom och han försvan från banan ut till någon gård. Jag fortsatte att följa han och han vann sina 3 första lopp och sprang in över 50.000 kr på dessa 3 starterna. Han klättrade fort i klasserna och jag har alltid fäljt han över datorn. I våras såg jag att han var till salu och det var då vi letade häst. Mor och far tyckte han var för gammal nu som 7 åring, men nu i år har han sprungit in yttligare några tusen och tror han börjar närma sig en kvarts mille. De senarte 5 åren har jag bara sett han 3 ggr och senast var det en främmande matt häst med likgiltig syn. Den mörkt blänkande svarta hästen jag kände har jag inte sett sedan han stog i sin utebox, inte heller klappat eller känt på över 5 år nu.
Samma känsla som jag fått från dessa två killar får jag från Revie, fast så mycket starkare! Han förgyller mitt liv med all sin livlighet och omättande glädje. Han är så full i bus att jag blir alldeles varm innombords när jag håller på med han. Han är så glad bara man skäker honom uppmärksamhetens minsta sekund. När man borstar och klir han så ser han så tacksam ut som man river upp land och rike i hans ära. För en minsta lilla saken. Han börjar bli rikigt fin nu med lite mera muskler och jämnare och fylligare hull, men jag blir samtidigt mer och mer förskräckt när jag inser vad dom gjort med han. När man kör han är han livrädd för den högra tömmen, ´kommer man åt han med den kniper han in ryggoch rumpa och grips nästan av panik, mendans han inte reagerar på den vänstara. En snabb rörelse med handen leder till ett uppfluget huvud och bakåt hopp, och hela tiden när han körs s springer han och kollar bakåt med det högra öga, som han måste hålla utkik för ett eventuellt spörapp. Men vi jobbar på och han har blivit mycket mera själsäker och tillitsfull.
Splejdy är nog raka motsattsen till Revia kan man nog säga, hehe :) Aldrig nöjdoch vill bara ha MERMERMER. Fast innanför den tuffa fasaden finns det en känslig liten pojke, men det är inget han visar i onödan. I alla fall så älskar han den nya sadeln, precis som matte! Är helt underbar och det bästa jag gjort på länge. Om någon vill testa är det bara att komma hit, och jag varnar de som försöker dra med sig den hem! Så mycket friare och avslappnande gångarter han fick Splejdy har övertygat mig fullt ut, och jag är mera än nöjd. Jag är tacksam, för nu kanske jag kan få Splejdy att göra sig själv rättvis till vad han kan och hur han kan gå!
Nu är jag trött i fingrarna och har ej läst igenom texten och alla vet ju hur min dator är.. Nu funderar jag på att göra en kladdkaka och mumsa i mig :9 Skönt att ha skrivit av sig lite nu i alla fall, men man tappar skärpan och mystiken man vill hålla, fast skönt det också. Varför försöka skriva i gåtor, när det är svar man vill ha? Har vart lite nere nu ett tag för en sak som jag känt på mig ett tag. I alla fall så är den lilla sagan jag och Kennie hade slut, och jag har verkligen satt en sax i denna relationen, precis som en mycket klok människa sa en gång. Jag tänker inte låta mig utnyttjas, och detta var som blev slutet på sagan:
Prinsen ångrade sitt misstag något fruktansvärt och visste inte hur han någonsin skulle bli hel igen. Prinsessan Madeléne hade dragit sig undan och gjort sig oanträffbar den senaste tiden och Kennie hade inte haft en chans att få tala ut med henne. Men hade han försökt? Vågade han, den ståltaste av de alla att inse ett misstag och ursäkta det? Sväla ståltheten och riskera ett nedslag? För att avslå risken med att få hårda ord spåttade i ansiktet så valde han istället de Svaga Mesarnas Sätt, ett såkallat SMS.
Prinsessan Madeléne satt på sin stol och åt ett mål mat när hennes mobil pep. Förundrat plockade hon upp den och undrade vem det var som ville henne något, och blev kall innombords när hon såg på dispalyen. Handen som kramade mobilen hårdnade, Käkarna pressades ihop så mycket de kunde tills en kramkänsla uppstog och ögonen sköt blixtrar.
"Vill förklara och säga förlåt men ord känns obetydliga och handling till överdrift. Ber dig ej att förstå det obegripliga. Hoppas du kan förlåta mig. Förlåt."
Likgiltigt la hon ifrån sig mobilen och insåg sitt stora misstag som gjort henne en erfarenhet rikare. Såren på ryggen från hans kniv var fortfarande allvarliga och det skulle dröjja länge innan de skulle läka igen. Hon kände inget. Hon kände allt.
Sagan slutar där, och samtidigt bröts den magiska förvandlingen och Prinsen Kennie förvandlades åter till en groda. Grodan Kennie avslutade sedan sina dagar då han blev uppäten av en trana som fick förstoppning, så Kennie fick avsluta sitt liv med sina jämbördiga, bokstavlit talat fastklända i skiten.
Nu är detta avslutat och ja, Hakola matatta, ligger bakom nu. Bortglömt och efter detta kommer det inte att nämnas från mig eller någon annan.
Dags för kladdkaka nu tror jag
Hakola matatta, lägg bekymrena bakom dig. Jupps, klirrat och klart - aldrig se tillbaks. Känns som befrielse.
Jag kommer ihåg några specialla händelser som bara ploppar upp nu om jag ska spinna vidare påmagkänsla-temat som berört mig mera än andra. Första gången jag såg Robin pollen t.ex :) Han var totalt olik sig som han är idag. Osäker och opålitlig var han, så rädd att han ibland blev aggresiv. Jag måste ha vart runt 7-8 år och mamma och pappa ville inte att jag skulle närma mig honom ensam de första dagarna, mensåklart lyssnar man ju inte :) Stallet såg annorlunda ut då eftersom den store renoveringen gjordes något år senare. I alla fall fick Robin boxen som ungefär motsvarar Splejdys nuvarnde box och stallgången gick längst med den väggen som är längst ner i dagens box som Robin har. Alltså var den ganska avskillt från de andra utan insyn från den stora stallgången.
En dag så smet jag ner och gick in till Robin med lite krafftfoder som jag gick in genom boxen och la i krubban. När han kom var han väldigt mager och åt inte mera än en kanin och såg ut lite i slag med hur Revie var när han kom. Så när jag stog där vid krubban intresserade han sig inte av maten utan stog över dörren och kollade ut i gången, vilket gjorde att han stog med baken åt mig. Jag närmade mig och han blev orolig och vände baken mot mig, bara för att varna. Då kom denhär känslan som man får när man ångrar något riktigt ordentligt, och speciellt eftersom jag inte fick vara där själv. Jag kom ihåg att jag vände tillbaka och började försöka klättra ut genom att kravla mig upp på krubban och försökte komma över boxen. När jag stog där i krubban och försökte häva mig upp så gick krubban sönder och jag föll ner. Man tror ju att denna häst som är i ett nytt främmande ställe som oroligt ser i ögonvrån hur en nervös unge klättrar runt, skulle gripas av en smärre panik. Istället så traskar han runt och kom fram till mig där jag satt och grät tysta tårar. Alla som träffat Robin vet vilken trygg och faderlig blick han har och jag mins hur han strök med morrhåren i mitt ansikte och dessa trygga ögon.
( Jag har visst helt gått ifrån ämnet, men kommer tillbaka med poängen av detta snart )
Sedan den dagen så sa jag alltid att Robin skulle bli den nästa stjärnan, och han blev riktigt duktig. Skulle han ha kommit hit idag eller någon med mera erfarenhet än till mor och far som stog och kliade sig i huvudet och funderade ur dom skulle göra och vad dom hade gjort hade han nog blivit en riktig stjärna, i alla fall sprungit in det dubbla. Men vi vet hur bra han är.
Första gången jag träffade Power Starter var lite samma känsla. Det var en häst som då stog i en utebox på Kalmarbanan, bortglömd för sig själv. Jag gillade hans ögon och det var samma känsla som med Robin. Varje gång vi var där så hälsade jag på han och han stog alltid med huvudet tungt på min axel och bara plundade. När jag sedan var tvungen att gå så bet han alltid tag i min tröjja och höll mig kvar. Stog bara där med dessa ögon och höll min tröjja emellan sina tänder. Jag var riktigt kär i denna häst och visade honom för mor och far en gång. Han var 3 då år och gick inte ens i träning, så billig skulle han nog vara om man bjöd på han. I alla fall tyckte det att han var liten och smal och såg inte mycket ut för världen.
Strax senare så köpte en amatör honom och han försvan från banan ut till någon gård. Jag fortsatte att följa han och han vann sina 3 första lopp och sprang in över 50.000 kr på dessa 3 starterna. Han klättrade fort i klasserna och jag har alltid fäljt han över datorn. I våras såg jag att han var till salu och det var då vi letade häst. Mor och far tyckte han var för gammal nu som 7 åring, men nu i år har han sprungit in yttligare några tusen och tror han börjar närma sig en kvarts mille. De senarte 5 åren har jag bara sett han 3 ggr och senast var det en främmande matt häst med likgiltig syn. Den mörkt blänkande svarta hästen jag kände har jag inte sett sedan han stog i sin utebox, inte heller klappat eller känt på över 5 år nu.
Samma känsla som jag fått från dessa två killar får jag från Revie, fast så mycket starkare! Han förgyller mitt liv med all sin livlighet och omättande glädje. Han är så full i bus att jag blir alldeles varm innombords när jag håller på med han. Han är så glad bara man skäker honom uppmärksamhetens minsta sekund. När man borstar och klir han så ser han så tacksam ut som man river upp land och rike i hans ära. För en minsta lilla saken. Han börjar bli rikigt fin nu med lite mera muskler och jämnare och fylligare hull, men jag blir samtidigt mer och mer förskräckt när jag inser vad dom gjort med han. När man kör han är han livrädd för den högra tömmen, ´kommer man åt han med den kniper han in ryggoch rumpa och grips nästan av panik, mendans han inte reagerar på den vänstara. En snabb rörelse med handen leder till ett uppfluget huvud och bakåt hopp, och hela tiden när han körs s springer han och kollar bakåt med det högra öga, som han måste hålla utkik för ett eventuellt spörapp. Men vi jobbar på och han har blivit mycket mera själsäker och tillitsfull.
Splejdy är nog raka motsattsen till Revia kan man nog säga, hehe :) Aldrig nöjdoch vill bara ha MERMERMER. Fast innanför den tuffa fasaden finns det en känslig liten pojke, men det är inget han visar i onödan. I alla fall så älskar han den nya sadeln, precis som matte! Är helt underbar och det bästa jag gjort på länge. Om någon vill testa är det bara att komma hit, och jag varnar de som försöker dra med sig den hem! Så mycket friare och avslappnande gångarter han fick Splejdy har övertygat mig fullt ut, och jag är mera än nöjd. Jag är tacksam, för nu kanske jag kan få Splejdy att göra sig själv rättvis till vad han kan och hur han kan gå!
Nu är jag trött i fingrarna och har ej läst igenom texten och alla vet ju hur min dator är.. Nu funderar jag på att göra en kladdkaka och mumsa i mig :9 Skönt att ha skrivit av sig lite nu i alla fall, men man tappar skärpan och mystiken man vill hålla, fast skönt det också. Varför försöka skriva i gåtor, när det är svar man vill ha? Har vart lite nere nu ett tag för en sak som jag känt på mig ett tag. I alla fall så är den lilla sagan jag och Kennie hade slut, och jag har verkligen satt en sax i denna relationen, precis som en mycket klok människa sa en gång. Jag tänker inte låta mig utnyttjas, och detta var som blev slutet på sagan:
Prinsen ångrade sitt misstag något fruktansvärt och visste inte hur han någonsin skulle bli hel igen. Prinsessan Madeléne hade dragit sig undan och gjort sig oanträffbar den senaste tiden och Kennie hade inte haft en chans att få tala ut med henne. Men hade han försökt? Vågade han, den ståltaste av de alla att inse ett misstag och ursäkta det? Sväla ståltheten och riskera ett nedslag? För att avslå risken med att få hårda ord spåttade i ansiktet så valde han istället de Svaga Mesarnas Sätt, ett såkallat SMS.
Prinsessan Madeléne satt på sin stol och åt ett mål mat när hennes mobil pep. Förundrat plockade hon upp den och undrade vem det var som ville henne något, och blev kall innombords när hon såg på dispalyen. Handen som kramade mobilen hårdnade, Käkarna pressades ihop så mycket de kunde tills en kramkänsla uppstog och ögonen sköt blixtrar.
"Vill förklara och säga förlåt men ord känns obetydliga och handling till överdrift. Ber dig ej att förstå det obegripliga. Hoppas du kan förlåta mig. Förlåt."
Likgiltigt la hon ifrån sig mobilen och insåg sitt stora misstag som gjort henne en erfarenhet rikare. Såren på ryggen från hans kniv var fortfarande allvarliga och det skulle dröjja länge innan de skulle läka igen. Hon kände inget. Hon kände allt.
Sagan slutar där, och samtidigt bröts den magiska förvandlingen och Prinsen Kennie förvandlades åter till en groda. Grodan Kennie avslutade sedan sina dagar då han blev uppäten av en trana som fick förstoppning, så Kennie fick avsluta sitt liv med sina jämbördiga, bokstavlit talat fastklända i skiten.
Nu är detta avslutat och ja, Hakola matatta, ligger bakom nu. Bortglömt och efter detta kommer det inte att nämnas från mig eller någon annan.
Dags för kladdkaka nu tror jag
Kommentarer
Postat av: Maria
Fan Madde du skriver så himla bra. Jag önskar oxå att jag kunde komma över saker på samma starka sätt som du.
Postat av: Madde svar till Maria
Tackar :) Det kan du och du gör det!
Postat av: Linda
Shit my god människa du skriver som en gud! Och lilla Robin gör mig lite ledsen i ögat. Tänk vad många trasiga själar du har tussat ihop ändå! Ang. tranbajjsen ska jag inte fråga nåt, avslutat som du sa.
Postat av: Madde svar till Linda
Säger detsamma till dig! Men det är därför vi finns här för att laga dom! Men man ser verkligen skillnad på Robin nu, lilla mysgubben nr 1
Postat av: Mikaela
shit ,, du är värre än mej på att skriva ju :D och alla klagar på att jag skriver för långt så de inte orkar läsa :P hehe ,, men du skriver iaf så man inte kan sluta läsa ^^ vill bara fortsätta läsa mer och mer ^^ sluta aldrig skriva Madde =)
Trackback
