Lookahead

Det är så jag säger det; ungar från landet är lättroade.
Men det är ganska bra för då har man lätt kul :)

:)


Studentmiddagen

Jag fick ett plankat, en timma innan utspringet hämtade de ut den :)

En favorit, Kines-Johanna är bland de bästa!


Fredrik, Louise, Bowbow-Mini-Bruce, Conny och CP-Madde

Detta kort blev att kämpa för! Men kameran kämpade på :) Stoffe, me och Luis :)

Raggar-gänet!


Nånstanns, någongång, så växte bror om mig och smalnade av..





10 p. till dessa bilder, Gabbe och resten står Johanna för :)







För vi har tagit studeeenten! Fy faan va vi är bra!
Tycker så himla mycket om er alla <3 All love to you babes and boys!!

3 år, varav detta sista nog har varit det bästa i mitt liv! Sorgligt med alla som man troligen inte kommer hålla kontakten med, men glädjs åt fler som jag inte kommer släppa! Nu väntar framtiden, och jag kommer fortsätta ta med mig flera av er i den :) Nu börjar livet! Kollar i mössan just nu, allas kommentarer får mig bara att lé, - tack alla!

Är trött i huvudet idag. Trött överallt - tom. Har massa jag måste göra att det bara har blivit instängt i ett hörn. Allt bildas på hög och jag orkar inte tag i det. Allt har glömts bort. Allt det som var så viktigt har blivit likgiltigt. För mycket, för många av allt att det lilla och fina inte blir sett. Hoppas och tror att det har blivit en vändpunkt nu, böja beta av och komma upp till ytan. Kunne se och andas; fyllas av livet.

Vänner, djuren, allt det har bara blivit liggandes. Jag vill inte. Inte släppa taget om det storsta mysteriet som jag har sett. Revie har gått i hagen precis som dom andra, bara gjort något litet och lätt som med Splejdy för att lätta på skuldkänslorna. Drar mig från att gå till stallet. Den tickande bomben är där. På ett sätt vill jag smita undan, samtidigt vill jag vara där och dras med, ner i djupet.

Varför?

Känner att jag har tagit beslutet, jag avslutade det och på så sätt tog det avgörande. Det sista som gjorde för att pendel skulle slå över. Samtidigt vill jag skylla på att 2 år och inget har förändrats. 2 år och inget har vi fått ut av det. Farligt. Omättat. Stämmer det eller är det bara något som jag inbillar mig för att mildra smärtan vid tanken? Jag VET att det skulle kunna gå går. Men vill du inte? Eller vill du fast vi inte ser eller förstår? Byter jag ut dig?


Lik en isbit, hård och kall
omättad på värme och kärlek,
oförmögen att själv tillbaka ge.

Jag låser dig i min hand
kramar dig, värmer dig.
Ber för att du ett besked ska ge, en vink i rätt riktning,
men svaret lämnas osagt och ovisshet och kyla består.

Men en dag kommer våren med strålande värme,
och du sakta börjar brytas ner.
I tröttnad på ovisshet och evig kyla jag lägger dig ner,
fri att ta nästa steg.

Du tvivlar och söker efter svar,
men låter handlingen förgå.
Tillsammans med tiden du rinner iväg och lämnar ett spår.
Tillsammans med det även en del av mig själv vandrar evigt med dig.

Förlåt