Lookahead

Jag sitter och letar efter en lämplig bild att skicka med jobbansökningarna. Grejjen är att jag typ bara har olämpliga och oseriösa bilder där jag ser ut som en turkisk indian med antingen en stor tuffsboll på huvudet eller annars platt pannkakehår. Jag vet inte hur jag ska lösa det. Tror ni det är okej att skicka ett kort på någon annan?

Idag är en dålig dag. En sur och arg dag. Jag vill bara slå. Hårt. Snart kommer jag klaga och skriva ner min ostrukturerade tankar, men innan jag väl ens tillåter mig själv att släppa ut det ska jag dra lite kort om sista dagarna. Cyklade ju ner till Lina här om kvällen på den Gröna faran. Min cykel saknar ju lysen och andra moderna saker, men fixade problemet med att spänna dit en pannlampa på styret. Tog grusvägen över och lovar att jag nog prickade varenda jävla hål som fanns. Allt detta hoppande gjorde att lampan studdsade loss HELA tiden. Men efter ett tag så kom jag fram i alla fall. Var lite småoroligt att cykla på E22:an, men jävligt glad över min cp-mobils ûberbraiga ficklampa i den stunden.

Väl hos Lina blev det chokladfross och allmänt slappande. Jag somnade tidigt och sov gott, drömde att jag räddade en samuraj och andra vardagliga drömmar. På morgonen blev det sovmorgon, Lina styrde med brödbak och sen vart det nagelpyntning. Kan lova att mina naglar är hur ful/coola som helst nu, någon kan man väl alltid få att störa sig på dom. Sen så var hela dagen redan borta, då cyklade vi ner till Viken och knallade på marknaden. Lite såhär tradition som blir pinsam. Men kul. En ring och en kopp té slutade den marknaden med innan det blev cykeltur igen med stopp i Sörbys lekpark.

Sen så gick den kvällen och denhär dagen. Hade en underlig dröm i natt som gjorde mig arg. Den handlade om människor. Människor runt omkring mig och kan garantera att just Du var med. Tror nog att varenda jävel som jag har träffat var där. Var egentligen inget speciellt med det, bara hur allt är. Människor, förtroenden och tillit.

Jag är ingen människa som vill dela. Egentligen så vill jag, men är nog mera rädd för att möta oförståelse, förutfattade meningar och dömande tankar. Jag vet inte riktigt när och varför det blev så, men det blev så en gång. Det finns människor som jag känt länge utan att dom känner mig, sedan kan man träffa människor som man bara känner tillit och förtroende för utan att egentligen känna dom. Andra som man kännt länge och lär sig känna ett förtroende för till en viss gräns, människor som alltid funnits i ens liv som man aldrig kommer känna förtroende för, människor som man kännt länge och kanske inte träffar så ofta, men när man väl gör det känns det som det inte har gått en dag och att man alltid kommer hålla kontakten. Sen den sista kategorin; människor som man bara skulle behöva en tolk för att förstå.

På alla punkter är det några få, ibland 1person, ibland en handfull. Förutom den sistnämnda som det bara är idiotmånga. Jag förstår mig verkligen inte på folk, många av dom i alla fall. Troligen är det väl jag som är missanpassad, men det ska lösa sig snart. Gummipersoner helt enkelt. Falska, själviska och egoistiska. Svikare.
Ibland personer som var en sådan stor del av ens liv och sedan krossar det i handlingar och ord. Inte bara att dom förstör den realationen man hade, krossar lite på tron på människor, utan också drömmar och mål som bara försvinner ner i ett svart hål. Dödar förtroende i kategorier som gör att det känns som man aldrig kommer kunna lite på någon på det sättet igen. Aldrig känna den känslan.

Åh, ilska. Vill bara släppa det och inte bry mig. Att jag fortfarande bryr mig och ibland tänker på hur saker hade kunnat bli gör ondare än sviket förtroende. Men vad ska man göra när den man trodde att man litar mest på krossar allt? Plocka ihop bitarna och limma ihop dom. Det hjälper ju inte, jag vill ge igen. Jag vill skada. Slå hårt och skära djupt. Men är man blind så är man egentligen lika dum själv, och då får man väl skylla sig själv också. Men jag vill bara sluta vara arg. Hela jag har bara blivit en arg person där inne. Jag hade allt det jag ville ha, även om det egentligen bara var en falsk dröm. Men jag gillade den drömmen. Det har gått så lång tid, det borde bara försvinna snart.
Nu är jag bara en lustig person som jag bara tror är fylld av ilska. Jag förstår verkligen att andra tycker att jag är helt knäpp. Ja, jag är det, tyvärr. Titta, nu har hela inlägget redan glidit in på dig. Samtalsbyte.

Jag vill härifrån och börja med mitt egna. Finns personer som man kommer sakna och vissa som det kommer göra riktigt ont att inte se och prata med lika ofta. Det som styr det hela är ju att det inte finns ett enda jävla jobbhelvete här! Jag tänker ta en dag och åka ner till Eksjö. Där vet jag att jag har en lägenhet och det är inte längre än att man kan komma tillbaka då och då. Jag kan bara åka ner, packa in mig och vänta på ett jobb där lika gärna. En stor 2:a är det, så är någon mer sugen så finns det plats. Jag vill ta med flera av er, vill inte släppa er som jag tycker bra om!

Sista helgen på Sandvik nu som kommer. Ledig den efter och jag har inte viljat bestämma något mer framöver, utan bara hålla det lite löst sålänge. Dom verkade tycka att det var okej, men efter halloween vill jag ha allt fixat. Halloween hoppas jag blir ett avsked, sen så får man se. Mitt uppsatta mål var att dra till Norge efter Patricks födelsedag. Det har ju redan skitit sig totalt. Jag ville verkligen att vi bara skulle åka upp dit ett gäng, så jävla kul det skulle ha blivit! Med rätt folk skulle det ha varit en sådan grej som man hade levt på så himla länge. Drömmer och hoppas fortfarande, men måste bort NU. Egentligen kanske jag skulle skita i hela halloweengrejjen och åka ner då och gå runt och försöka få ett jobb. Halloween har ju aldrig firats innan, så varför börja nu? Men det vill jag inte. Jag vill ha en slående outfit och att det ska vara slutet på detta kapitel.



Slut. End of story.
Vi ses när vi ses. Annars så ses vi inte.