Lookahead

Det går inte att beskriva känslan jag har inom mig,
plural: känslorna
Det är någon sorts tomhet, ensamhet, längtan,
lycka, hjälplöshet, sug och förundran
Allt i en blandat kompott,
potpurrit av min själ.

Platsen är inte obesökt,
här har jag varit förr,
men jag trodde aldrig jag skulle åka hit igen.
Inte nu.

Mörkret, det är vad som äter mina känslor inifrån och ut.
Det är mörkret som gör mig tyst och tillbakadragen,
jag förändras från mig själv till någon annan under mindre än ett andetag.
Vi mår bra,
det gör vi,
mig och jag.

Musiken.
Det är musiken som gör det.
Kylan, mörkret och vintern.
Den gör att jag blir som hög av lugn musik,
en gitarr och en röst.
Hård musik. Skrik och slag.
Tårarna vill komma, men jag har inget att gråta för.
Jag har allt att gråta för.
Värmen vill jag ha, men jag har inget som håller mig varm.

Bara du. Dig och du.
Leker gör man inte med liv.
Lekar är nöje - för barn på en annan nivå; precis som du.
Aldrig, ALDRIG - har någon skadat mig som du.
Aldrig du.

Vintern ligger bakom allt,
mörkret är medhjälparen.
Jag älskar mörket.Ta mig till ljuset.
Älskade mörket. Fara. Spänning. Skrik och slag.

Ge mig då något att lämna.
Igen.
Gå härifrån.
Bara gå din väg.


Läst igenom gamla lunarbloggar nu i brist på annat.
Många minnen, goda som onda som kommer tillbaka. Detta inlägg satt mitt i prick. Nu år det klart och avslutat, redo att kunna se i backspegeln utan att fastna där och köra av. Punkt. Ett kapitel har nått sitt slut och jag är nöjd. Framtiden väntar och historian ligger bakom, precis så som det ska vara.