Lookahead

Åh, ni ska bara veta vad det tar emot att göra detta. Att behöva starta pappas gamla föregångare till dator bara för att uppdatera sig. Precis, jag har fortfarande ingen riktig dator. Men tänker nog försöka avsätta så jag kan ge mig en i födelsedagspresent eller nått. Fast bäst kanske borde vara att vänta till mellandagsrean. Eller, är det typ bara kläder som är billigt då? Det är ju det ända som jag har vart och handlat då i alla fall.

Ja, men allt är bra här. Är ju inne på min andra vecka på jobbet nu och allt fungerar och känns bra. Jag går upp klockan 5 varje morgon, slänger på lite havregrynsgröt och lite linfrö i, gör mig iordning, packar mat, lägger min tandtid (har hittat en ny ersättare till lysterinet nu till kanske någras glädje) och sen så sätter jag mig i guldbilen och åker. 10 timmar senare kommer jag hem, lagar mat och äter, går till pollen och gör det som behövs göras där, duschar och somnar sedan. Fick hoppa in och ta helgen också, så har gått i ett med allt. Liksom när såg jag på TV senast? Målade naglarna? Borstade håret? Pratade med någon? Umgicks med någon? Onsdags när jag var hos Lina, sedan har det varit skapligt dött. Men nu känns det som om jag börjar komma in i detta. Tar lite tid att ställa om sig, förut kunde jag liksom vara vaken till kl 5 istället för som nu, att gå upp vid 5.

Bilen däremot har haft en jävligt dålig vecka, och går bara närmare och närmare att påbörja sitt liv som 10.000 återvunna tonfiskburkar. I måndags, första dagen på jobbet och allt så bara dör den när jag har 3 km kvar. Bara stendog sådär när jag körde. Sen så var den död när jag försökte starta den. Bara surrade utan att "tända" eller hur man uttrycker på bilspråk. Bara malde och malde. Men medans jag sådär lagom småstressad ringde runt lite så självläkte den väl eller något, för efter några långa minuter så hoppade den igång. Onsdag var det samma sak och även idag på vägen hem.

I natt så drömde jag åter igen om människorna i mitt liv och ni som var där förr. Mycket har hänt, mycket har förändras. Jag är rädd att ensam bli kvar. Även om man aldrig bli ensam i världen så är jag rädd att ni ska försvinna. Börja nya och annorlunda liv medans jag ska stanna kvar i den här mystiska atmosfören i ett land i ingenstanns. En atmosfär i dyster grå gegga, fast i en form av en varelse som inte är jag. Jag vill resa, se och vara fri. Ett liv där varje dag är ett oskrivet blad som bara väntar på att jag ska fylla dom med liv. Jag vill leva på kärlek, äventyr, fri luft och gå med skor med slitna sulor efter ha vandrat i städer och skog.