Lookahead

För er som inte vet så var min första ponny "Lilla Mye". Svart ûber5söt shettis som de flesta här omkring vet vem det är. Busgullan. Tullibollan. Tötislisa. Jag henne från att jag var 3 år tills att jag var 14-15 där, de senare åren gick hon mera som sällskap och kördes eftersom jag hade Skrållis och sedan Splejdy. Vi bestämde oss för att hon skulle byta hem till ett med barn som hon älskade att vara i skogen med. Sara och dom hade henne på foder ett år och allt funkade. De respekterade att hon var sur i boxen och ville vara ifred där, och att hon var en riktig skogsmulle och inte var någon dressyr/hopponny. 

Sara och dom skulle behålla henne för allltiiiid.
Det vär under väldig lång tid. Det som gjorde att jag gick med på att sälja henne dit. Det som avgjorde allt.

I dec -06 sålde de henne till Örebro. 
Mamman (Nya ägaren) sålde henne vidare för att ungarna (3+6år) inte orkade mocka varje dag. Sedan har hon vart försvunnen (vilket Sara inte nämnt för att hon skämts över hur det gick.) Mamman hade inget namn eller nummer till köparen och viste bara att de kom från Göteborg.




Försvunna barnet är nu återfunnet och hela historien har nått oss. Lilla Mye 18 år gammal är satt på en ridskola i Göteborg.

"Ny häst fick vi hem igår!! Lilla my... välkommen!!! Lilla my är en minishettis,ca 85 cm hög bara. Ursöt! Tack till Anki och Stellan som hämtade henne i Örebro.(12/2)" Maddes. anmärkning - hon är 88 cm hög.

Va fan ska jag göra? Hon ska inte gå där runt i en jävla sandlåda med ungar hängandes i boxen. 2.500 :- hade "mamman" sålt henne för! Hon kunde vart slakt eller vad som! Min söta lillfjomp som älskade vagnen ute i skogen.

Jag har tänkt massor på henne under en längre tid och verkligen frågat ut Sara att allt ska vara bra och bett om nr till denne så jag kunnat ringa nya ägaren. Alltid svaret blivit "ska ta reda på det". Varför var jag så blind? Tänk om Lina har rätt. De kan kontakta oss fast vi ignorerar det för det är inte så det ska fungera. Tänk om hennes tankar ligger bakom att jag tänkt så mycket på henne? Idag har jag typ tjutit från 16.00. Skrattat åt minnen och sedan tjutit för jag vet hur hennes vardag är och hur den kommer vara. Jag tjuter igen. Jag gör det aldrig. Idag kan jag inte stänga luckorna. Första ponnyn är första. På ett sätt kjommer hon allitd vara första nr 1 för mig, hur många fantastiska hästar jag än möter. Hon lärde mig allt. Vänligt men bestämt. Gjorde man rätt var hon snäll, gjorde man fel fick man ett tjuvnyp.

Alla minnen bara rullar upp och känns som hon väntar på avlivning. Alla dom här åren vi varit ifrån varandra finns inte. Jag är liten igen. Liten och tillsammans med Mye. När jag lärde mig lyfta hovarna. Jag tyckte det var så otäckt, men hon lyfte benet så fort jag tog tag om det och höll det sedan uppe. När vi tolkade med henne första gången.. Jag red, mamma ledde och Patrick i pulkan. Mamma släpte, Mye tycker döskoj och sticker iväg. Jag blev så rädd att jag slängde mig av och Patrick sitter i pulkan och kollar bakåt på mig och vinkar sedan när de for vidare. Jag roppar till Patrick "rulla ur", men han skrattar och klappar händerna och skakar bestämt på huvudet. Jag var runt 5-6 år då, batrick knappa 3. Mye for i alla fall till sin kärlek Ture som bara var bebis och vi hämtade henne där. Jag skrattar nu.

Första gången jag hoppade med henne. Var så stor händelse att jag nog skrev brev till hela släkten. 30 cm var höjden och jag har kvar en pinne som jag gjorde då som minne och bevis. Täljde den så fin och lindade sedan ett lila band om.

När jag skulle köra henne en gång och hon stannade i backen. Jag trodde att det var för tungt och selade av, då slet hon sig och sprang hem och jag stog där dum som ett fån med allt utom en häst en halvmil hemifrån.

När jag, Patrick och Maria galoppreacade med henne, gick ner en bit från stallet och turades sedan om att kasta oss på barbacka och sitta kvar i full galopp hem.

Cirkusen.. :) Mye hoppades på töm 70-80 cm och gick superbra! Var bara det att Lisas föräldrar ville se allt när de hämtade henne så vi gjorde om alla nr igen. Mye tvärkastade sig på varje hinder - och vad de skrattade.. De trodde det skulle vara så, och först var jag så sur på henne, men sedan såg jag att det var populärt hos publiken.

Alla kort då Patrick rider henne och jag leder. Kom inte ens ihog det, har bara bilderna att gå på som är så grymt söta!

Alla minnen. Alla minnen.. 

Vad som. Mye måste hem.
Ni som känner mig vet mina tankebanor. Ni andra kan gissa.

Rädda Mye - död eller levande!!

Hittade en bild på Revie fösta dagen. Har tagit nya som jag lägger in senare, men först en påminnelse:

Skulle först till Vis trodde jag, men blev inte så. Blev istället full fat och fix och don för att åka ner till Vimmerby! Åkte ner med min "militärryggsäck" som den så fint blev kallad, med kläder och en sovsäck i. Våra tält hade Patrick använt, så jag viste inte vilket som hörde till vad, så proppade ner allt i tältväskan, väl medveten om att jag aldrig skulle få upp det till något som skulle likna ett tält, men blev senare bekymmer. Kom ner till lördagkvällen och träffade Maria och Jennie som jag inte sett sedan nyår tror jag. Vi gick i alla fall med en tjej från sörping också som jag hela tiden fick för mig Fanny vilket hon inte gör (lärde mig alrig det riktiga namnet heller) - var trevlig i alla fall. 

Vi gick till depån (?) och jag halsade min första riktiga grogg a´la Maria så gick vi och träffade trevligt folk. Maria oh jag stannade av medans Jennie tömde sin påse väldigt fort ;) Hade verkligen jätteskoj och är glad att jag åkte ner! Var innerst inne lite orolig för hur kvällen skulle utveckla sig, hatar fulla människor eftersom jag själv alltid är nykter och var början helt inställd på att dränka mina sorger och hitta en bra sovplats hos någon över natten. Men jag är ju en ordentlig människa som måsta ha full koll så blev inte så, förutom Marias blandning och en cider så blev det mitt älskade kolsyrade vatten som vi gick runt med resten av kvällen. Blev heller inte irriterad på alla andra onyktra utan var jätteskoj att bara prata runt med dom, och Maria höll ju samma linje så blev ju inte utelämnad till massa "hjärnlösa fyllon". Lite småroligt med dem ;) Klappar på magen, kramar och handslag. Måste säga att jag verkligen diggade han från Skinnskatteberg (?). Haha.. :)

Maria och Han, vet inte vad han hette, kallades något på T-efternamn pratade sedan på och jag kände mig lite i vägen så gick och hämtade mina saker och letade sovplats. Först träffade jag de som gick med Marias Han blond´i och krullis som tyckte jag var ostrukturerad människa, men självklart skulle jag sova hos dem i bilen. Blev arg att de kallade mig ostrukturerad och dessutom hade jag ju ingen aning om vilka de var. Letade efter Maria och Han om var spårlöst försvunna, Blondí och Krullis försökte ringa Han fast han svarade inte och jag är supernyfiken vart de tog vägen! Maria..? Gick vidare och blev bjuden på öl, gick vidare gav ölen till några andra osv. Vid kl 4 hittade jag Malin och Jonsson hemifrån som var där med några andra (varit vaken ett dygn då, vaknade vid 4 moronen innan och somnade inte om). Känner de ju inte riktigt men de bjöd mig till deras tält för att spela kort. Jag följde med och vi spelade poker någon timme. Stackars  Malin skulle vara hemma kl 8 på morgonen så vid halv 7 packade vi ihop tält och allt. 

Jag traskar till våran bil där pappa och Patrick sov och kl var väl 7 då med en haltimme-timmes sömn bakom mig. Knackade på och fick ett muttrande att kunde kommatillbaka om en timme då det var frukost som gällde. Lämnade mina saker, gick runt över banan till depån. Var skapligt dött, några som var uppe och pysslade med bilarna bara. gick ut vid biljett-köp-kiosken och vidare upp vä mot alla övernattningsplatser, förbi på en väg som jag följde länge och fattade att den nog inte gick runt banan eller så, vände, gcik vidare in vid ett övernattningsställer, skyttanan och var sedan vid bilden igen. Riktig morgonpromenad och jag var stolt! Började plocka fram min frukost och snart vaknade de andra. Åt och sedan gick de andra till banan och jag la mig i bilden för att sova lite. Vid 11 vaknar jag och känner mig som en ångkokt fisk och det är 33 grader i bilden. Går ner till banan och kollar, ser inga förutom släkten som jag känner igen. Ringer Maria som är påväg hem. Lunch, kollar finaler och sedan åkte vi hem.

Kommer hem, rider Splejdy. Gick  bra, bara lugn och fin tur. Tittar på TV och sedan tar jag in hästarna. Ska gå och lägga migoch sova ifatt, sätter mig istället och kollar på en film som gick. Gick och la mig vid halv tolv på natten och sedan upp skapligt död vid kl halv 6 på morgonen  och med till kisa och jobba. Åker därifrån vid 19.00 och jag övningskör hem. Gick hur bra som helst, rondeller, rödljus och hela baletten! Kommer hem, äta och sedan klippa gräs.Revie har yttligar en gång klivit ur vä framsko, som jag senast slog på i fredags och innan det tisdagen! Är inte trasig eller något, bara som han bara klivit rakt ur skon! Några ggr i veckan minst.. Sov idag till 10 i alla fall och ska sko och köra Revie och måla klart hans vagn.

Pratat med Diederick också och börjar på Torsdag, Fredag och sedan Måndag och hela veckan efter till att börja med. Dom skulle iväg och ta semester, men jag hoppas innerligt att det ska vara någon mer där och inte bara jag och 17 fina, sköra tävlingshästar!

Idag blev min blogg väldigt ostrukturerad och överväger att göra om och lägga ner liten snutt engagemang för att få den något sådär skaplig, men va fan. Skyller på tröttheten.








För övrigt funderar jag på om jag ska försöka engaera mig och ta tag i mitt konstnärliga Jag. Kanske ska jag försöka få några av mina dikter publicerade i någo tiding eller något? Måste ta tag i tecknandet också som har blivit helt uteblivet senaste månaderna. Lovar att börja på något idag som jag ska lägga upp har innan veckans slut.

Jag misstänker, drömmer och tror att jag råkar sitta och hålla på ett monster här hemma, med positv klang. Körde Revie igår, en lägre tur än den vanliga då han börjar blir riktigt stark med stålkondis. Hela tiden så vill han springa och Madde har ganska fullt upp att hålla honom i motionstempo. Inte är det så att han pullar, utan, åter igen ser jag likheterna mellan han och Robin. Det är bara sprutande glädje över att få vara ute och springa. Kärleken till farten. Destå tröttare man blir destå mer vill man ta i. Ren och skär stjärna och gentleman rakt igenom. Får så mycket positiva vibbar från han, detta kommer bli något.

I alla fall så finns det inget att gå efter vad han har för farter i sig. Det vi har är ett ord från uppfödaren att han har sett hästen träna 1.40 full distans, men vet inte hur mycket man ska tro på deras ord. Enligt dem så hade de räddat han från vanvård och haft han i ett halvår. Bilderna hur han såg ut finns i bloggens början, DET var vanvård. Han var inkörd och tränad, men gick inte att köra. Slog och hade panik (?). Min lille genomgoa Revie? pfffns.. Men i alla fall, åter till ämnet. På en raka så lät jag han springa på lite, och han tröck ifrån med bakbenen att jag nästan blev sjösjuk av det gungande och villiga steget! Så fint han gick har jag nog aldrig kört en häst tror jag, kanske inte finaste gången - men den där viljad, DET. 

När vi kom hem hade han (får se om jag minns rätt nu) 76 slag/min i 5:min puls. Ganska normalt åt det lägre hållet. Men sedan, chockas och hör hade han bra 50 slag/min i återhämtningspulsen vilket vissar på väldigt bra återhämtning från den första pulsningen, och med tanke på att han hade 42 slag/min innan vi gav oss iväg är det VÄLDIGT BRA! Han jobbade en halvmil längre och samtidigt fick han sträcka ut lite och hade så låga värden.
Jag sitter och håller på ett monster, med positiv klang.

Är det inte skönt när saker och ting återgår till så det ska vara? Livet återgår till dess vanliga inrutade vardag och allt flyter på som vanligt. Vanligt. Inget utstickande, pirrande och annorlunda. Ibland är nog det bästa att saker och ting sker som de gör. Ödet som vägleder oss. På något vis känner man redan innan -saken- sker att det är fel, men man litar inte på magkänslan. Oftast så slår det än sedan att tanken var den rätta, och nästa gång ska jag gå på känslan. Vilket man såklart inte gör.

Hakola matatta, lägg bekymrena bakom dig. Jupps, klirrat och klart - aldrig se tillbaks. Känns som befrielse.

Jag kommer ihåg några specialla händelser som bara ploppar upp nu om jag ska spinna vidare påmagkänsla-temat som berört mig mera än andra. Första gången jag såg Robin pollen t.ex :) Han var totalt olik sig som han är idag. Osäker och opålitlig var han, så rädd att han ibland blev aggresiv. Jag måste ha vart runt 7-8 år och mamma och pappa ville inte att jag skulle närma mig honom ensam de första dagarna, mensåklart lyssnar man ju inte :) Stallet såg annorlunda ut då eftersom den store renoveringen gjordes något år senare. I alla fall fick Robin boxen som ungefär motsvarar Splejdys nuvarnde box och stallgången gick längst med den väggen som är längst ner i dagens box som Robin har. Alltså var den ganska avskillt från de andra utan insyn från den stora stallgången.

En dag så smet jag ner och gick in till Robin med lite krafftfoder som jag gick in genom boxen och la i krubban. När han kom var han väldigt mager och åt inte mera än en kanin och såg ut lite i slag med hur Revie var när han kom. Så när jag stog där vid krubban intresserade han sig inte av maten utan stog över dörren och kollade ut i gången, vilket gjorde att han stog med baken åt mig. Jag närmade mig och han blev orolig och vände baken mot mig, bara för att varna. Då kom denhär känslan som man får när man ångrar något riktigt ordentligt, och speciellt eftersom jag inte fick vara där själv. Jag kom ihåg att jag vände tillbaka och började försöka klättra ut genom att kravla mig upp på krubban och försökte komma över boxen. När jag stog där i krubban och försökte häva mig upp så gick krubban sönder och jag föll ner. Man tror ju att denna häst som är i ett nytt främmande ställe som oroligt ser i ögonvrån hur en nervös unge klättrar runt, skulle gripas av en smärre panik. Istället så traskar han runt och kom fram till mig där jag satt och grät tysta tårar. Alla som träffat Robin vet vilken trygg och faderlig blick han har och jag mins hur han strök med morrhåren i mitt ansikte och dessa trygga ögon.

( Jag har visst helt gått ifrån ämnet, men kommer tillbaka med poängen av detta snart )

Sedan den dagen så sa jag alltid att Robin skulle bli den nästa stjärnan, och han blev riktigt duktig. Skulle han ha kommit hit idag eller någon med mera erfarenhet än till mor och far som stog och kliade sig i huvudet och funderade ur dom skulle göra och vad dom hade gjort hade han nog blivit en riktig stjärna, i alla fall sprungit in det dubbla. Men vi vet hur bra han är.

Första gången jag träffade Power Starter var lite samma känsla. Det var en häst som då stog i en utebox på Kalmarbanan, bortglömd för sig själv. Jag gillade hans ögon och det var samma känsla som med Robin. Varje gång vi var där så hälsade jag på han och han stog alltid med huvudet tungt på min axel och bara plundade. När jag sedan var tvungen att gå så bet han alltid tag i min tröjja och höll mig kvar. Stog bara där med dessa ögon och höll min tröjja emellan sina tänder. Jag var riktigt kär i denna häst och visade honom för mor och far en gång. Han var 3 då år och gick inte ens i träning, så billig skulle han nog vara om man bjöd på han. I alla fall tyckte det att han var liten och smal och såg inte mycket ut för världen.

Strax senare så köpte en amatör honom och han försvan från banan ut till någon gård. Jag fortsatte att följa han och han vann sina 3 första lopp och sprang in över 50.000 kr på dessa 3 starterna. Han klättrade fort i klasserna och jag har alltid fäljt han över datorn. I våras såg jag att han var till salu och det var då vi letade häst. Mor och far tyckte han var för gammal nu som 7 åring, men nu i år har han sprungit in yttligare några tusen och tror han börjar närma sig en kvarts mille. De senarte 5 åren har jag bara sett han 3 ggr och senast var det en främmande matt häst med likgiltig syn. Den mörkt blänkande svarta hästen jag kände har jag inte sett sedan han stog i sin utebox, inte heller klappat eller känt på över 5 år nu.

Samma känsla som jag fått från dessa två killar får jag från Revie, fast så mycket starkare! Han förgyller mitt liv med all sin livlighet och omättande glädje. Han är så full i bus att jag blir alldeles varm innombords när jag håller på med han. Han är så glad bara man skäker honom uppmärksamhetens minsta sekund. När man borstar och klir han så ser han så tacksam ut som man river upp land och rike i hans ära. För en minsta lilla saken. Han börjar bli rikigt fin nu med lite mera muskler och jämnare och fylligare hull, men jag blir samtidigt mer och mer förskräckt när jag inser vad dom gjort med han. När man kör han är han livrädd för den högra tömmen, ´kommer man åt han med den kniper han in ryggoch rumpa och grips nästan av panik, mendans han inte reagerar på den vänstara. En snabb rörelse med handen leder till ett uppfluget huvud och bakåt hopp, och hela tiden när han körs s springer han och kollar bakåt med det högra öga, som han måste hålla utkik för ett eventuellt spörapp. Men vi jobbar på och han har blivit mycket mera själsäker och tillitsfull.

Splejdy är nog raka motsattsen till Revia kan man nog säga, hehe :) Aldrig nöjdoch vill bara ha MERMERMER. Fast innanför den tuffa fasaden finns det en känslig liten pojke, men det är inget han visar i onödan. I alla fall så älskar han den nya sadeln, precis som matte! Är helt underbar och det bästa jag gjort på länge. Om någon vill testa är det bara att komma hit, och jag varnar de som försöker dra med sig den hem! Så mycket friare och avslappnande gångarter han fick Splejdy har övertygat mig fullt ut, och jag är mera än nöjd. Jag är tacksam, för nu kanske jag kan få Splejdy att göra sig själv rättvis till vad han kan och hur han kan gå!

Nu är jag trött i fingrarna och har ej läst igenom texten och alla vet ju hur min dator är.. Nu funderar jag på att göra en kladdkaka och mumsa i mig :9 Skönt att ha skrivit av sig lite nu i alla fall, men man tappar skärpan och mystiken man vill hålla, fast skönt det också. Varför försöka skriva i gåtor, när det är svar man vill ha? Har vart lite nere nu ett tag för en sak som jag känt på mig ett tag. I alla fall så är den lilla sagan jag och Kennie hade slut, och jag har verkligen satt en sax i denna relationen, precis som en mycket klok människa sa en gång. Jag tänker inte låta mig utnyttjas, och detta var som blev slutet på sagan:

Prinsen ångrade sitt misstag något fruktansvärt och visste inte hur han någonsin skulle bli hel igen. Prinsessan Madeléne hade dragit sig undan och gjort sig oanträffbar den senaste tiden och Kennie hade inte haft en chans att få tala ut med henne. Men hade han försökt? Vågade han, den ståltaste av de alla att inse ett misstag och ursäkta det? Sväla ståltheten och riskera ett nedslag? För att avslå risken med att få hårda ord spåttade i ansiktet så valde han istället de Svaga Mesarnas Sätt, ett såkallat SMS.

Prinsessan Madeléne satt på sin stol och åt ett mål mat när hennes mobil pep. Förundrat plockade hon upp den och undrade vem det var som ville henne något, och blev kall innombords när hon såg på dispalyen. Handen som kramade mobilen hårdnade, Käkarna pressades ihop så mycket de kunde tills en kramkänsla uppstog och ögonen sköt blixtrar.

"Vill förklara och säga förlåt men ord känns obetydliga och handling till överdrift. Ber dig ej att förstå det obegripliga. Hoppas du kan förlåta mig. Förlåt."

Likgiltigt la hon ifrån sig mobilen och insåg sitt stora misstag som gjort henne en erfarenhet rikare. Såren på ryggen från hans kniv var fortfarande allvarliga och det skulle dröjja länge innan de skulle läka igen. Hon kände inget. Hon kände allt.

Sagan slutar där, och samtidigt bröts den magiska förvandlingen och Prinsen Kennie förvandlades åter till en groda. Grodan Kennie avslutade sedan sina dagar då han blev uppäten av en trana som fick förstoppning, så Kennie fick avsluta sitt liv med sina jämbördiga, bokstavlit talat fastklända i skiten.

Nu är detta avslutat och ja, Hakola matatta, ligger bakom nu. Bortglömt och efter detta kommer det inte att nämnas från mig eller någon annan.


Dags för kladdkaka nu tror jag